Someone I loved once gave me a box full of darkness
Kategori: Från hjärtat, Konsekvenser av övergrepp
Det är så mycket som aldrig blir sagt.
Så mycket som göms undan, så många ord som av rädsla aldrig når våra läppar, så viktiga sanningar som vi aldrig hinner får chansen att lätta våra hjärtan om.
Hela min existens har egentligen bestått av allt som aldrig blev sagt.
Till slut en dag, så bröt jag tystnaden.
Jag lät mina läppar forma orden som jag fruktat hela livet för att yttra.
Jag berättade sanningen.
Jag berättade om verkligheten som alltid varit min men som ingen visste någonting om.
Jag berättade om svek - det största sveket man kan utsätta en annan levande varelse för.
Jag berättade om mörker. Allt det svarta som jag känner till så mycket bättre än ljuset.
Jag berättade om hur det är att vara livrädd för att leva.
Jag berättade om hur det är när rädsla byggt bo i en och tagit över hela ens liv.
Ibland önskar jag att jag aldrig hade öppnat min mun den där dagen.
Ibland önskar jag också att jag borde tagit mod till mig och berättat tidigare.
Nej.
Det finns aldrig någon bra tajming. Det finns ingen "rätt" tajming.
Sanningen är sanningen. Hur man än vänder och vrider på det. Oavsett när och hur den berättas.
Tyvärr så krossar sanningar familjer.
Tyvärr så är rädslan över alla de där orden som aldrig yttras, ibland befogad. Inte för att orden inte bör yttras, utan för att sanningen inte alltid är hanterbar för alla människor.
Tyvärr så har min sanning resulterat i att jag just nu sitter i vår älskade lägenhet i och låter orden flöda genom tangenterna på datorn, och knappt 5 minuter ifrån mig, i en funkisvilla omgärdad av en hög häck, befinner sig tre av de personer som jag älskar mest av allt på den här jorden. Trots det minimala geografiska avståndet, så är det tusen mil emellan oss. Förut pratade vi nästan varje dag och delade allt. Nu har jag inte hört deras röster på över ett år och jag har bara sett de på långt håll vid något enstaka tillfälle.
Varje gång jag tänker på dem så fylls mitt hjärta av kärlek för att i nästa sekund krossas totalt.
De finns konstant i mitt bakhuvud. Så nära. Så jävla långt bort.
Min sanning krossade min familj.
Min sanning har fått mina syskon att vända mig ryggen, för att de fått höra förvrängda ord av någon annan än mig.
Sådan sorg är svår att sätta ord på.
Att förlora något/någon man älskar högt till följd av lögner, gör ibland nästan mer ont än att förlora någon till döden.
Jag skulle säga att sorgen över de man förlorar, är det allra värsta och tyngsta under resan mot sin egen upprättelse. Det är en sorg som man aldrig riktigt kan komma över. Det är ett högt pris att betala för att kunna må bra i sig själv, även fast man egentligen inte borde behöva välja mellan sitt eget välmående och att skydda andra. Återigen så är det den som är utsatt som får betala det högsta priset för en skuld som egentligen hör hemma hos den som förstört ens liv. Tyvärr så är det så verkligheten ser ut.
Man kan bara hoppas på att sanningen en dag ska segra över lögnerna.
