Livet efter helvetet/Vi Finns

Oavsett vad jag skriver här, så kommer avsikten aldrig att vara att jag (eller andra) ska tycka synd om mig. Jag kommer inte att vältra mig i självömkan eller agera martyr. Den här bloggen är endast till för att skapa förståelse. En djupare förståelse kring livet och vad mörker och smärta gör med ett litet barn som sedan växer upp. En djupare förståelse kring ett av vårt samhälles största och mest tabubelagda trauman. En djupare förståelse för både de som blir utsatta och de som utsätter. En djupare förståelse för psykisk ohälsa - med allt vad det innebär. En djupare förståelse för våra mänskliga beteenden och drifter - hur hemska de än kan uppfattas.

Men, framförallt så handlar den här bloggen om att JAG så småningom ska kunna förstå. Förstå, och på sikt må bra. 

För mig så är förståelse och acceptans nyckeln till livet. Livet på riktigt.

Men med förståelse och acceptans, så kommer också en massa annat. Det dyker upp tusen känslor längs vägen - ilska, frustration, ledsamhet och en enorm sorg över allt som kunde ha blivit och allt som gått förlorat. Det har tagit mig tid att förstå det. Jag har velat tro att jag skulle kunna gå ifrån att berätta om mitt liv och därmed rasa ihop fullständigt, till att snabbt resa mig och vara förstående, accepterande och förlåtande igen. Jag har velat vara den där tjejen som jag alltid har varit - hon som inte släpper in någon, som lägger locket på och ser till att alla andra mår så bra de bara kan. Jag har velat falla tillbaka i mina gamla destruktiva - men ack så trygga - mönster. Jag har velat tro att man kan rasa och resa sig utan att behöva känna efter ordentligt. Men så började så smått en annan känsla att krypa sig på för några månader sedan och en specifik fråga upptog en stor del av min tankeverksamhet - varför gjorde jag egentligen det här, ifrån första början? Varför valde jag att öppna munnen och börja berätta om vad som hänt mig, jag som gömt undan, varit tyst och skyddat i nästan 20 år? Vad var min avsikt? Vad ville jag åstadkomma? 

Då insåg jag ju.

Att ta det steget som jag gjort, är nog bland de svåraste stegen som en människa kan ta. Det finns många i samma situation som väljer att aldrig göra det - med allt rätt. För genom att ta det steget, så finns också risken att man förlorar allt. Och då menar jag A-L-L-T. Allt och alla som betyder något i ens liv. Allt som man känner till, hela den verklighet som är ens egen och alla som man så länge försökt skydda.

Livet blir aldrig detsamma. 

Hela mitt liv har handlat om att vara rädd, fly och skydda. 20 år har gått åt till att vara rädd. 20 år har gått åt till att fly för att orka vakna varje morgon. 20 år har gått till att skydda alla de jag älskar mest ifrån sanningen - och ja, många gånger har det känts värt det. 

Men, så har jag ju till slut insett att min starka ståndpunkt att alltid vilja skydda har varit på bekostnad av hela min existens och allt som är jag. 

För några år sedan så började jag tröttna på att fly. Framförallt så var (är) jag trött på att vara rädd.

Och jag insåg att rädslan bara kunde försvinna genom att göra det enda rätta - genom att vara sann mot mig själv. Och därmed också mot alla andra.

 Så det är här jag är nu. 

Jag tog steget, jag har förlorat nästan allt och livet blir aldrig detsamma. 

Men jag vill må bra en dag.

Det är en oändlig väg dit och det kommer att ta tid. Vägen kantas av tonvis med sorg, ilska, tvivel och rädsla. Men på något sätt så är det värt det. Längst in i hjärtat, bakom alla lager av rädsla, skam, destruktiva mönster och det extremt inrotade beteendet att alltid glömma bort mig själv och sätta alla andra först - så finns det en sjuhelvetes stark vilja att för första gången i livet göra något för mig själv. 

Att vara sann mot mig själv. Att förstå varför mitt liv har blivit som det blivit. Att acceptera det som hänt och att acceptera mig själv. Att hitta nyckeln till livet. Livet på riktigt. 

Livet efter helvetet.