Att leva med PTSD
Kategori: Från hjärtat
Konsekvenserna av övergrepp är oändligt många - och något som de flesta måste leva med resten av livet.
Vad många kanske inte vet om, är att den som utsatts för övergrepp ofta drabbas av diagnosen PTSD - Posttraumatiskt Stressyndrom. Detta är en diagnos som vanligtvis nästan bara nämns i samband med krigstrauman, men på senare år så har man kunnat konstatera att en svårare form av PTSD tenderar att drabba personer som utsatts för övergrepp. PTSD går att behandla, men kräver långvarig och regelbunden terapi.
Jag som numera är diagnostiserad med PTSD, skulle vilja säga att diagnosen är lika livsförsvårande som ADHD (som jag också utreds för), Asperger eller någon av de andra diagnoserna som betecknas som "funktionsnedsättande". PTSD:n påverkar hela ens vardag och begränsar livet på många sätt. Nedan finns diagnoskriterier/symptom för PTSD, hämtad från vuxnabarn.nu:
- Återupplevanden av den traumatiska händelsen, vilka stör ens dagliga aktiviteter
- Flashbacks, d.v.s återblickar av händelsen, där traumat utspelar sig om och om igen
- Upprepade, upprörande minnen av händelsen
- Upprepade mardrömmar om händelsen
- Starka, obehagliga reaktioner på situationer som påminner om händelsen
- Undvikande
- Känslomässig avstängdhet, eller känsla av likgiltighet
- Känsla av isolering, avskildhet från andra
- Kan inte minnas viktiga aspekter av traumat
- Brist på intresse för normala aktiviteter
- Visar mindre av sina känslor
- Undvikande av platser, människor eller tankar som påminner om händelsen
- Känsla av att inte ha någon framtid
- Upphetsat känsloläge
- Koncentrationssvårigheter
- Lättskrämd
- Överdriven reaktion på sånt som skrämmer
- Överdriven vaksamhet
- Irritation och/eller vredesutbrott
- Problem med att somna och/eller att förbli sovande (en hel natt)
- Skam/skuldkänslor
Följande symptom kan också ingå, vilka är typiska för ångest, stress och spänningar:
- Ett agiterat tillstånd
- Yrsel
- Svimning
- Hjärtklappning
- Huvudvärk
Det är ju helt individuellt för alla och envar vad man upplever som jobbigast och mest förhindrande i vardagen, men för min del har koncentrationssvårigheterna, sömnproblemen och flashbacksen varit det allra jobbigaste att hantera. Något som också ofta är en följd av övergrepp (men som inte nämns här), är den oexisterande tilliten till människor i allmänhet samt den fullständiga, totala skräcken över att bli sviken igen - det har utan tvekan varit det största hindret i mitt liv och det har förstört otroligt mycket för både mig själv och andra under många år.
Jag har alltid ställt mig en aning kritisk till diagnoser och har under hela min uppväxt sett till att hålla mig borta från primärvården då jag varit rädd för att bli missförstådd och stoppad i något fack - och med det säger jag inte att man inte ska söka hjälp, DET MÅSTE MAN, och det finns otroligt bra behandlare, läkare, psykologer och terapeuter i vårt land - i primärvården så väl som det privata! Det var först för lite mer än ett år sedan som jag bestämde mig för att ta kontakt med en psykiatrisk specialistenhet för att få hjälp men även för att bli utredd. I efterhand kan jag önska att jag skulle gjort det långt tidigare, då min nyvunna kunskap kring PTSD har gjort livet betydligt lättare att leva! Att ha en diagnos ska inte innebära att man använder det som en ursäkt för sina beteenden och ageranden - utan en diagnos ska användas som kunskap för att bättre kunna förstå sig själv och således lära sig att känna igen och jobba med de symptom som tillhör diagnosen.
Den vanmakt man känner när man äntligen kommer in på den utbildning man älskar och brinner för, men trots det ändå inte kan koncentrera sig på föreläsningarna. Den ångesten som bygger bo i bröstet när man jagas av mardrömmar eller natt efter natt ligger vaken och sida vid sida med sina demoner. Den fullständiga skräcken när man kramar om en bekant och hen råkar ha samma parfym som den man som fördärvat ens liv och man kastas tillbaka till hans händer och den totala hjälplösheten. Den paniken och konstanta rädslan som äter upp en så fort man låter människor komma nära eller när man själv inser att man älskar någon och vill ha den personen nära sig.
Det är det värsta som finns.
Att vilja så mycket, men inte kunna.
Jag önskar ingen samma sak, och det är väl också därför jag skriver.
För att det tyvärr finns så otroligt många i samma situation som sitter där ute och tror att de är ensamma.
Det är ni inte.
